(rubrik saknas)

Den 5 december 2012 går till historien som snökaosets dag. 50 centimeter snö faller och kollektivtrafiken ställs in i nästan hela Stockholm. Dagen efter, den 6 december, är alldeles för många vägar och trottoarer fortfarande helt oframkomliga. Den 7 december är det ännu extremt svårt att ta sig fram på Stockholms trottoarer. Äldre, funktionshindrade och föräldrar med barnvagnar snubblar fram eller blir isolerade i hemmet. Den bäst skottade infarten är den till Stadshuset där ingången till vårt maktcentrum är helt snöfri.

Minst tre dagar innan snökaoset visste samtliga som följde SMHI:s rapporter att ett snöoväder var på ingång. Trots det verkar snökaoset i Stockholm ha blivit en stor överraskning. Det saknas uppenbarligen tillräcklig beredskap.

Föräldrar kunde inte ta sig till förskolorna för att hämta sina barn, samtidigt som det kom besked att förskolorna stängde eftersom personalen inte kunde ta sig till arbetet. Många blev sittande på stillastående tåg och kunde inte ta sig till arbetet. Allt till oerhörda kostnader för samhället.

Vi har en ömtålig infrastruktur i Stockholm. Men vi lever i ett klimat som innebär kyla och snö. Varje gång det snöar kraftigt uppstår kaos som innebär att en stad i Stockholms storlek med stor kapacitet ”klappar ihop”.

Snöröjning och fordonsunderhåll har tagits över av privata aktörer, vars syfte är att tjäna pengar. Med pressade anbud har de privata företagen varken incitament eller ekonomiskt utrymme att hålla med resurser för extraordinära händelser, vilket gör systemet sårbart vid exempelvis snöfall. Det måste vara samhällets ansvar att utarbeta strategier för hur kollektivtrafiken ska kunna upprätthållas vid svår väderlek, åtminstone i de viktigaste delarna av trafiksystemet.

Med nuvarande beredskap får invånarna i Stockholm vänja sig vid totalkaos när snöstormen kommer.

Karin Rågsjö (V), vice gruppledare Vänsterpartiet i Stockholms stad