(rubrik saknas)

Angående artikeln ”Kaj utan räcken kan bli dödsfälla” den 18 december:

När jag läser om föräldrarna på Liljeholmskajen som kräver att staden ska sätta upp räcken längs med kajen undrar jag vart vi är på väg. Det är min fasta övertygelse att vi gör våra barn en stor otjänst om vi in absurdum försöker skydda dem mot allt som kan uppfattas som en fara.

Det här har ingenting att göra med kärlek och omtanke och om att skapa en trygg uppväxtmiljö. Det är i stället ett uttryck för den trygghetsnarkomani som har spridit sig i samhället och som hela tiden når nya höjder. Att hela tiden ”curla” för våra barn genom att linda in allting i ”bomull” och sätta upp ”krockkuddar” överallt anser jag är förödande.

Vart är vi på väg? Vi måste inse att det inte går att skydda sig mot allt. Att leva livet är i sig själv en risk. Hur uppfostrar och förbereder vi våra barn för att de ska känna sig trygga och ha roligt under sin barndom? Hur hjälper och stöttar vi våra barn på bästa sätt för att de ska kunna möta och hantera verkligheten både under sin uppväxt och när de blir vuxna?

Anpassat till barnens ålder måste vi som vuxna successivt lära dem att ta eget ansvar och låta dem möta verkligheten. Som vuxen och förälder måste vi också ta eget ansvar och ta hand om våra barn. Varför kräva och förvänta sig att myndigheterna ska ta allt ansvar? Det anser jag är fel.

Jag hoppas verkligen att stadens myndigheter inte låter sig övertygas om att sätta upp några räcken på Liljeholmskajen.