(rubrik saknas)

Kommentar till artikeln ”Här bor sex personer i en trea” den 8 januari: Själv har jag tillsammans med mina tre syskon och mina föräldrar vuxit upp i en tvåa. Då diskuterades inte trångboddhet. Vi fyra syskon delade på ett rum där jag och min bror sov i ena halvan och mina två systrar i den andra. Mina föräldrar sov i vardagsrummet. Vi klagade inte, vi hävdade inte trångboddhet. Vi försökte leva och umgås under rådande omständigheter. Jag och en syster tog studenten, min andra syster arbetade på en hundkennel efter nian och min bror studerade. Jag sökte in på universitetet och flyttade till en studentbostad. Mina syskon sökte och fick jobb och flyttade hemifrån. Den som försörjde oss under min uppväxt var min pappa. Min mamma var dagmamma och bidrog med lite pengar. Senare började hon arbeta som lokalvårdare på Danderyds sjukhus och tjänade egna pengar.

När jag läser artikeln undrar jag – varför denna dramatik? Trångboddhet har funnits länge i vårt samhälle utan denna speciella uppmärksamhet.

Är trångboddheten verkligen något nytt?