(rubrik saknas)

En morgon med nysnö promenerade jag med hunden i Efraimsberg. Då såg jag två sopsäckar i diket – en hopknuten och en en lite öppen med en ryggrad som stack upp.

Jag tänkte direkt att det låg en mördad människa där men tyckte när jag tittade närmare att den bit av ryggraden som stack upp var för grov. Antagligen var det ett djur (pappa var slaktare) men jag ville inte öppna den andra sopsäcken och kolla. Stoppade i stället en man som kom förbi och bad honom kolla.

Han tyckte att det var väldigt obehagligt och tyckte jag skulle ringa 112. Vilket jag gjorde – kom till polisen och de skulle ringa tillbaka till mig. Fyra timmar senare hade ingen ringt och jag åkte tillbaka. Ingen hade varit där. Jag ringde kommunen som hänvisade mig till polisen. Satt och väntade länge i telefonen innan det blev min tur. Jag berättade samma historia igen och de hänvisade till kommunen som redan hänvisat till polisen. Jag gav upp.

Först en månad senare kom polisen dit och satte plastband runt platsen. En månad – det innebär cirka sex plogningar, översnöningar och besök av vilda djur och hundar. Därför fanns det bara plastbitar och lite benbitar kvar här och där.

Till vilken nytta var polisen där en månad senare? Tänk om det varit en död människa i säckarna. Det händer faktiskt ibland även om det är sällsynt. Det rörde sig i alla fall om en illegal slakt och dessutom var det väldigt makabert med revben, benknotor och ryggrad som låg utspridda på marken.

Det kunde det ha tagit tio minuter för polisen att kolla upp saken direkt efter telefonsamtalet från mig. Sedan kunde kommunen ha fraktat bort det de närmsta dagarna.

Inte undra på att vanliga människor knappt orkar ringa polisen. Det är ingen mening.

Hundägare