Min lokala hjälte

(rubrik saknas)

En av våra mest kända författare fick en gång frågan om vilket ord i det svenska språket som han tyckte var vackrast.

”Solidaritet” blev det lite överraskande svaret.

Det är nu snart fyra år sedan jag blev ”svensk morfar” till en flyktingpojke, som då var 15 år. Det är verkligen något som har berikat mitt liv.

På Sveriges nationaldag åkte min dotter och svärson till hans familj med en cykel till en av hans systrar. Den förra jag köpt blev stulen på deras veranda.

För något år sedan kunde hela familjen återförenas med sin äldsta pojke och jag minns hur man berättade att de stod i en ring, länge, länge, och bara höll om varandra, mamma, pappa, söner och döttrar.

Det har ordnat sig bra med integrationen för den här familjen. Mamman kämpar på med språklektioner och pappan har fått en kolonilott där han kan odla grönsaker, nästan som i hans jordbruk i hemlandet, som blev förstört.

Barnen klarar sig bra i skolan och vi har hjälpt flickorna att lära sig både simma och cykla. De äldsta pojkarna har fått sommarjobb.

Nu lär det komma fler flyktingbarn till Lidingö och det finns säkert många som är i samma situation som min dotters familj – att barnen växer upp och flyttar hemifrån och att det plötsligt står tomma rum i huset.

Tag kontakt med socialkontoret på Lidingö så kan de säkert berätta mer. Man kan ju också välja att bara öppna sitt hem och bjuda på middag eller kaffe ibland och kanske hjälpa till med läxor.

Sverige kan inte fortsätta att vara ett segregerat samhälle. Det finns många exempel på att vi närmar oss direkt farliga upplopp och ett samhälle som ingen vill ha.

Vi måste hjälpas åt att integrera dem som lever i utanförskap och bättre ta hand om dem som flytt från krig och förtryck.

Nej det var inte Göran Greider – det var Henning Mankell som sa ”solidaritet” till en något förvånad TV4-reporter.

Kaj Hagström