Min lokala hjälte

(rubrik saknas)

Måndagen den 13 maj drabbades Upplands Väsby av ett strömavbrott vid 10 tiden på morgonen.

Jag var på väg till min mor som bor i en av Väsbyhems ”trygga boenden” på Dragonvägen 76. Jag hade oturen att befinna mig i hissen på väg upp till min mor när strömmen gick och det blev totalt mörkt i hissen.

Back up-ljuset fungerade inte (om det över huvudtaget existerar), larmknappen fungerade inte, det fanns ingen nödtelefon och ingen annan form av belysning över huvudtaget.

Man var helt enkelt levande begravd utan några som helst möjlighet för kommunikation med världen utanför. Bara den som har drabbats kan föreställa sig vilken fruktansvärt obehaglig känsla det är.

Som tur var väntade en vän på mig utanför huset och han ringde 112. Strömmen kom också tillbaka efter några minuter innan räddningstjänst och personal från hissföretaget Kone dök upp.

Under de minuter jag satte fast i totalt mörker tänkte jag på hur min mor och de andra äldre (en del upp till 90 år) som bor i detta ”trygga” boende skulle klara sig i denna fruktansvärda situation. De skulle utan tvekan drabbas av panik och kanske få hjärtinfarkt.

Efter händelsen är min mor, och säkert många av de andra äldre, livrädda att använda hissen. De vet vad som väntar om strömmen förvinner igen.

Vad jag nu undrar är, hur kan Väsbyhem kalla detta för tryggt boende? En upprepning av detta kan i värsta fall kosta någon av de äldre livet.

Detta måste åtgärdas omedelbart och de boende måste informeras om vidtagna åtgärder och vad som väntar om det blir strömavbrott igen.

En son