(rubrik saknas)

Svar på insändaren ”Man kan tro att jag är osynlig” den 15 maj:

En reflektion över insändaren ”Man kan tro att jag är osynlig”: Jag tycker att det är lite tråkigt att läsa sådan här insändare.

När jag läser det du har skrivit så förstår jag att du förmodligen har upplevt situationen värre än vad den var. Jag kan känna igen det du skriver men upplever inte alls på samma sätt. Dessa ”gentlemän” var kanske i tonåren, övre tonåren, och då är man väldigt upptagen med sig själv och det som händer runt en. I den ”upptagna” åldern har vi alla varit.

Jag läser din insändare och kan inte se att de var det minsta otrevliga mot dig. De till och med sa: ”Det var inte meningen”. Och tänk vad det ligger i de orden, jämfört med ”förlåt”.

Han såg dig, kom ihåg det! Jag tänker också på situationer där ”äldre” blir sura för att ungdomen inte reser sig och lämnar en sittplats. Likaså där tror jag inte att det handlar om att de vill sitta och ta en äldres plats eller att de ”inte ser”. De tänker bara inte be snällt så ska ni se att de reser sig gladeligen. (Inga regler utan undantag) Så jag tror inte att det handlar om att inte bry sig.

Lena 45+