(rubrik saknas)

Som barn får vi lära oss hur man ljuger fint. Till exempel på julafton, när julklapparna delades ut och man fick något man varken önskat sig eller kunde ha användning av. Då var det läge. Fram med de vita lögnerna och så lekte man en slags ”sant eller falskt”-lek med varandra bland Aladdinaskar och artighetsleenden.

Det tycks vara en vanlig lek, vi utövar den överallt: i förhållanden, möten med nya människor, jobbsammanhang och på släktträffen bland farföräldrar och kusiner.

Vi har skapat ett rättfärdigt system byggt på vita lögner och rädsla för ärlighet och konfrontation. Här har vi gjort det moraliskt rätt att dölja sanningen för att hindra obehag. Vi ljuger för någon annans bästa.

När vi sedan blir tonåringar och befinner oss i en så kallad ”brottningsmatch med oss själva” blir det svårt att leva ärligt både gentemot oss själv och omgivningen. Vi vet inte vilka vi är eller hur vi bör förhålla oss till dem omkring oss och har nu redan en inbyggd vana vid att lögner är försvarbara när det gäller att skona andras känslor.

Sedan blir vi vuxna. Vi jobbar, tar ansvar och förväntar oss vuxet beteende från vuxna människor. Men ibland känns det som om vi har tappat tron och förväntar oss att varje dag och varje människa varsamt ska handskas med oss och skona oss från obehag.

Livet är fyllt av fula sanningar som ingen vill yttra. Vi är rädda för att såra och ännu räddare för att bli sårade. Idag är vi, mer än någonsin, kränkta, utstötta, missförstådda och inte tillräckligt uppskattade. Känslan av att vara otillräcklig svider i bröstet på de allra flesta av oss.

Vi behöver sanningen och när den kommer från dem vi älskar mest betyder den allt. Den är hård och hänsynslös men nödvändig för att vi ska komma nära andra människor. Som barn lär vi oss hur man ljuger fint. Som vuxna måste vi förstå hur fin en ful sanning kan vara.