(rubrik saknas)

Världen över lever barn under svåra omständigheter. Krig och förföljelse drabbar inte bara vuxna utan ibland också barn. Därför måste en del barn fly från de platser där de bor, fly från sina vänner, ibland skiljas från sina föräldrar.

De allra flesta av dessa barn tvingas, liksom majoriteten av världens flyktingar, leva under omänskliga förhållanden i en annan del av det egna landet, eller i något annat fattigt grannland. Faktum är att FN:s flyktingkommissionär António Guterres nyligen berättade att det fortfarande finns ”färre asylsökande i hela den industrialiserade världen än vad som bor i ett enda flyktingläger, Dadaab, i nordöstra Kenya”.

Några av dessa barn lyckas på farliga vägar ta sig till Sverige, en del utan att veta vad som hänt med den egna familjen. De är utan förbindelser med sitt gamla hemland, utan den trygghet som vänner och familj ger så många av oss andra. De lever i rädsla, både för vad som hänt föräldrar och syskon för hur det ska gå i framtiden.

I Sverige möts många barn av misstro och ifrågasättanden. Migrationsverket bedömer inte sällan ett barns ålder till högre än vad den egentligen är och röster höjs för att än mer rättsosäkra metoder för åldersbestämning ska införas, trots att de går stick i stäv med FN:s rekommendationer och överallt kritiserats av experter. En del kommuner vägrar fortfarande att ta emot flyktingar och också flyktingbarn som kommer ensamma. Det sprids till och med fördomar om att många eller de flesta av dessa barn egentligen inte är barn, utan vuxna.

Jag tycker att Sverige har ett ansvar i att ge skydd till dem som behöver. Skydd ska också barn kunna få, och trygghet att försöka bearbeta de ofta hemska upplevelser av krig, våld och förföljelse man har varit med om. Då måste vi våga lyssna på barns berättelser och ta dem på allvar. Vi måste se till att det finns plats åt dem i trygga boenden i landets kommuner.

Vi måste låta barn få vara barn.