(rubrik saknas)

Kära Medmänniska. Jag gick förbi dig vid Stureplan. Platsen där de ”fina” oftast samlas för att ta ett glas – eller två – eller flera. Eller flera än flera. Du satt på huk, vaggade fram och tillbaka. Frusen sträckte du ut din hand. Skramlade med en burk. ”Please please, please, please”. Du fick mina kontanter, 17 kronor.

Kära Medmänniska. Våra blickar möttes. Jag såg smärtan, såg ditt tillkortakommande. Ville ge dig en kram. Säga: ”Det kommer att ordna sig. Det ordnar sig”.

En som gick bakom i fin kostym fräste: ”Vad fan ger du det där äckliga svinet pengar för?!”

Det äckliga svinet i fina kostymen ska vara glad att jag är pacifist! Tårarna kom då jag kom hem, av både ilska och förtvivlan. Ingen människa i vårt samhälle ska behöva sitta och tigga. Men, ibland önskar jag att dessa känslokalla Mammonstyrda män och kvinnor skulle få sitta minst en vecka där du befann dig. Lycka till med allt, kära Medmänniska.

Marina A Davidsdotter