(rubrik saknas)

Jag ser dem med huvuden böjda, något framåtlutad. Gående på gatan, inte tittande framåt. Ett slalomlopp där jag får stå för alla undanmanövrar för att inte krocka. De syns över allt nuförtiden, och allt fler: Våra älskade medmänniskor uppslukade av sina smartphones. Och vilken irritation och ilska jag först känt över det! Tills jag insåg att min irritation inte orsakades av någons ”felgörande” utan att den hade att göra med mitt eget behov av kontakt till mina medmänniskor.

Jag uppskattar när andra ger mig plats att passera dem på trottoaren. Jag uppskattar när andra vågar blickkontakt med mig. Jag uppskattar att inte vara luft för andra. Jag uppskattar kontakt. Och då hände det jag själv blev innehavare av en smartphone. Jag blev uppsluken, fascinerad, bortlurad. Jag kollade mina mejl och aviseringar var tionde minut. Och till slut gick jag där på trottoaren med böjt huvudet och något framåtlutad. Det bara hände. Efter två dagar vaknade jag. Jag la tillbaka smartphonen i byrån, tog fram igen min stenålders Nokia. Och nu tittar jag upp igen.