(rubrik saknas)

Nu har vi begravt en älskad man och far till tre barn. Han hade varit sjuk i tre år. Han blev aldrig bra utan dog av skadorna han fick när han blev misshandlad av män på en pendeltågsperrong en regnig kväll.

Han var nyopererad och kunde inte försvara sig när han, efter att ha nekat männen en cigarett, blev nerslagen och grovt sparkad. Hade inte andra på perrongen ingripit hade han dött där och då.

Männen sprang därifrån och har fortfarande inte kunnat identifieras. Kvar låg min man blödande, med åtta söndersparkade revben och ett sår som sedan aldrig läkte ordentligt.

Han blev en annan från den dagen. Han tog en dag i taget och fast jag bad för honom dog han på årets Alla hjärtans dag.

De skyldiga går fortfarande fria, men mitt liv blir sig aldrig likt. Inte barnens heller.

Jag älskade den här mannen och vill berätta detta för att tala om hur viktigt det är att vi som civilpersoner ingriper om vi ser något som är fel.

Det onda ska inte få råda. Kärleken och godheten är det som gör att mänskligheten går framåt.

En underbar bok att läsa om detta är Nelson Mandelas självbiografi. Där skriver han, bland mycket annat, att människan alltid har närmare till kärleken än till hatet.

Jag önskar av hela mitt hjärta att det är så.