(rubrik saknas)

Jag är 1,60 lång och 65 kilo tjock. Men ändå verkar jag inte synas.

Jag går på trottoaren, längst ut till höger, som man ska. Emot mig kommer tre gentlemän(?), livligt samtalande. Tidigt anar jag att här kommer att behövas krafter. De kommer inte att flytta på sig. Här avhandlas viktiga ting och ingen får avbryta deras pratstund.

Männen närmar sig. Den lilla damen känner spänning i luften. Vem kommer att väja? Men damen har varit med förut! Hon spänner vänster arm och eftersom hon är betydligt mer tränad än en normal 75+:are blir sammanstötningen betydlig.

Den lilla damen får ta ett (för henne) oväntat steg ner från trottoaren och gentlemannen ser förvånad ut, men utrycker: ”Det var inte meningen.”

Och fortsätter gå. Inget förlåt. Men det är klart – man kan ju tappa tråden om samtalet avbryts alltför länge.

Det här är bara en liten episod som gör att jag funderar på om vi har slutat att bry oss om hur vi beter oss mot varandra. Är vi så uppfyllda av oss själva att vi inte ser andra runt omkring oss? Kan vi inte försöka se varandra? Åtminstone lite?