(rubrik saknas)

Vi är jäkligt trötta på svenskars rädda blickar och stela mungipor så fort man närmar sig.

Jag vill inte skrämma dig eller ens prata med dig bara för att jag sätter mig bredvid dig på tåget. Och att du inte skrämmer mig, utan att jag vill sitta bredvid dig, är ingen kränkning – utan en komplimang.

Du kliver på bussen efter jobbet. Det första du gör är att spana efter en ledig plats. Med en ledig plats menas två tomma säten som du kan ockupera ifred. I värsta fall kan du till och med stå upp, för att undvika att någon kommer för nära.

Det finns många vardagsexempel på svenskars asociala beteende. Att det är en norm för svenskar att vara kalla och reserverade är ingen stor nyhet. Men att skylla på vår geografiska position eller vårt kalla klimat är ingen godtagbar ursäkt längre.

Egentligen borde vi inte ha några ursäkter för att fortsätta med detta beteende, i stället borde vi hitta lösningar för att motverka det. Det kan vara allt från att le vid ögonkontakt med en främling till att sätta sig bredvid någon trots att halva bussen är tom. Kanske utbyta något ord med kassörskan på din lokala livsmedelsaffär eller hälsa på personen framför dig i kön.

Alla främlingar är bara vänner som du inte har träffat än.