(rubrik saknas)

Frågan om var man ska bygga bostäder och var man ska ha rekreationsområden har diskuterats rätt intensivt den senaste tiden i tidningen. Jag har tillsammans med några andra lanserat idén om att en återupprättad egen stad skulle vara en lösning på problemen med stadshusets allt för klåfingriga stadsplanering i söderort, som nästan alltid vållar starka protester.

Jag anser det dock viktigt att man skiljer ut den frågan från frågan om var man ska bygga och var man ska ha friområden. Också i en egen stad kommer vi givetvis att ha olika åsikter i den frågan, men det avgörande är att beslutsprocessen i så fall skulle hamna betydligt närmare de som berörs.

Jag tror ju till exempel att innerstadens grannar i norr, Danderyd och Lidingö, har betydligt mindre av missnöje med klåfingrig stadsplanering.

Också i Stockholms län har några kommundelningar genomförts som en följd av medborgarnas missnöje. Söderort har ju därtill en historia som självständig stad, med ett eget stadshus i Liljeholmen fram till dess Stockholms stad tog över 1913.

Det som nu direkt diskvalificerar Stockholms stad som härskare över söderort är att man i stadshuset inte längre respekterar i demokratisk ordning fattade beslut som detaljplanen för en landskapspark på Årstafältet. Låt därför 100-årsminnet av anslutningen bli startskottet för frigörelsen.

Därtill behöver det inte vara en blockskiljande fråga. Redan moderaternas partikamrat Margaret Thatcher i Storbritannien var ju inne på samma tankegångar, då hon beslöt avskaffa Greater London, och märk väl: Såväl Danderyd som Lidingö är ju moderatledda, liksom Vaxholm som bröt sig ur Österåkers kommun.

Tvärtom får man betrakta det som ett medborgarintresse att den kommunala makten hamnar närmare de som berörs, invånarna.