Min lokala hjälte

(rubrik saknas)

Stockholmsregionen växer så att det knakar. Ett nytt Göteborg ska klämmas in på kort tid.

Regionen ligger i ett område med en världsunik landskapstyp, Svealands sprickdalslandskap, som har speciell topografi med bergsryggar slipade av inlandsisen och sprickdalar. Området omfattar också Stockholms skärgård. De slipade hällarnas höga värden är orsaken till att vi har lagar som förbjuder oss att knacka in hällristningar och elda på berg.

Men samtidigt, efter att dynamit och andra sprängmedel uvecklades i mitten av 1800-talet, byggs knappt några hus eller annan infrastruktur utan att berg sprängs bort. Byggnader placeras inte längre så att de minimerar ingrepp i naturen och inte så att spåren efter dem försvinner när de tjänat ut.

Byggandet i regionen har fått extra fart från mitten på 1900-talet och nu sprängs berghällarna bort i en alarmerande takt över hela regionen. Några exempel: Norra Länken, Norra Stationsområdet, Lilla Sköndal, alla förtätningar, de stora arenabyggena med många fler berörda områden.

Andelen orörda hällar minskar snabbt även ute i skärgården. Att bygga ett hus, väg eller dra fram ledningar anses av kommunernas tjänstemän i merparten av ärendena ”inte medföra någon betydande miljöpåverkan.” Miljökonsekvensbeskrivningar behöver då inte ens tas fram, trots att en inte oväsentlig del av berörd mark för all framtid förändras.

Vad ska framtida generationer tänka om oss som på så kort tid hann med att för alltid utplåna värdena i det unika sprickdalslandskapet och lämna efter oss ett landskap där det inte längre går att avnjuta vårt unika landskaps höga kvaliteter?

Det är hög tid att ställa krav på politiker, arkitekter, byggherrar, privatpersoner och tjänstemän att välja byggmetoder och projekt som är mer miljöanpassade och kraftigt minskar behovet av sprängning – och som inte lämnar eviga spår i miljön.