(rubrik saknas)

Härom dagen ville jag stämpla in i min förköpsremsa, men då visade det sig att den inte gäller längre. Tråkigt tyckte jag, för den var ju knappt använd.

Däremot kunde jag byta in en oanvänd remsa mot en ny – dock skulle jag betala skillnaden på 20 kronor.

Jag minns hur vi resenärer uppmanades i tidningarna att köpa extra remsor för att spara inför prishöjningen den 1 september. Vem har förlorat och vem har vunnit på det?

För cirka tre år sedan ändrades remsorna senast. Jag kommer ihåg en artikel om ett barn som kastades ut från bussen. Barnet hade tydligen en gammal remsa. Det upprörde mig väldigt mycket.

Jag tycker att SL borde låta folk använda alla gamla remsor tills de tar slut. De fick ju pengar för dem. Inte heller tror jag att gamla remsor kan skapa komplikationer i stämpelsystemet. Sedan vill jag bara fråga: Var det nödvändigt att införa ändringar i remsans utseende? SL kunde ju bara ha höjt priset.

Tänk på hur många resenärer som kastas ut från bussarna i vinterkylan.

Paizigül

Det behövs fler barnahus, helst ett i varje kommun. Där samverkar socialtjänst och polis kring barnet tillsammans med särskilt utbildad personal som kan vinna barnets förtroende och professionellt bedöma om barn utsatts för misshandel eller ej. Det är en slutsats vi kristdemokrater drar efter det uppmärksammade fallet där två barn tvångsomhändertogs i 68 dagar och där rätten konstaterade att föräldrarna var oskyldigt anklagade.

Barn har rätt till en trygg och god uppväxt. Men alla barn får inte den tryggheten. Istället utsätts en del barn i vårt samhälle för våld och övergrepp, inte minst i sitt eget hem.

När övergrepp sker är det vårt gemensamma samhällsansvar att skydda barnet.

Utredningar om övergrepp mot barn måste genomföras på ett bra, snabbt och rättssäkert sätt. Men undersökningar tyder på att alltför många utredningar är undermåliga eller osakliga. Här behövs både kompetenshöjande åtgärder hos de utredande myndigheterna men även en skarpare tillsyn.

Brottsförebyggande rådet har nyligen presenterat en rapport som visar att den polisanmälda misshandeln av barn mellan 0–6 år ökar. Antalet anmälningar ökar mest i förskolor och skolor. I sjukvården syns inte samma ökning även om man där sannolikt borde kunna se eller ana att barn utsatts för misshandel.

Vi vuxna måste lyssna på barnen. Det behöver inte vara fysiska skador, barnet kan plötsligt uppvisa andra beteenden eller berätta historier om våld, rädsla eller sexuella övergrepp. Då krävs utbildad personal som kan ställa rätt frågor. Därför är barnahus, där barnet möter professionell personal och bara behöver upprepa sin version en gång, en bra lösning.

Som vi ser det är det bättre att göra en professionell utredning för mycket än att svika ett utsatt barn som skadas för livet.