Min lokala hjälte

(rubrik saknas)

Det här inlägget vill jag rikta till dig biståndshandläggare på socialkontoret, till mina och dina chefer och framförallt till dig – du beslutsfattare på Stockholms kommun som inte alls tänker på att du också kommer att bli gammal en dag.

Ser du mig här nere? Hör du mig? Det är jag som ropar! Jag som befinner mig längst ner på stegen utan rätten att tycka.

Jag är den som kommer att ta hand om dig när du inte längre klarar av att sätta på dig dina egna strumpor, jag är den som kommer se till att du får din medicin på morgonen och det är jag som kommer att vårda dig och ta hand om dig som om du vore min egna farmor.

Jag hjälper inte dig för att det är min plikt jag gör det för att det är givande, för att jag är omtänksam och för att jag bryr mig om mina medmänniskor.

När du och dina kollegor beslutade att vi skulle bli ständigt övervakade under arbetstid så tappade jag all den lycka jag tidigare känt. Den stress som ni menade skulle minskas ökade i stället lavinartat. Jag har inte längre någon möjlighet att ägna min arbetstid åt mina så omtyckta pensionärer. I stället måste jag hålla koll på tiden, i stället måste jag känna mig pressad över att hinna med allt det som jag tidigare utfört utan problem. I stället blir min underbara gumma och fantastiska gubbe bortglömda i dimman av papper och handdatorer.

Hur tänkte du där? Är det meningen att vi, som är dem som ser till att livet ska vara meningsfullt även i livets slutskede, ska känna oss som fångar? Är det meningen att vi ska må dåligt när vi går till arbetet? Jag vet att jag inte pratar för mig själv, jag vet att vi är många undersköterskor och vårdbiträden som inte längre vill gå till vårt arbete. Jag vet att vi är många som känner oss misstrodda och kränkta.

Hur vore det om ni släppte kaffemuggen och i stället började fundera på hur ni vill ha det när ni blir gamla och behöver min hjälp?

Jessica, vårdbiträde

hemtjänsten