(rubrik saknas)

Jag har precis sagt upp min anställning på ett äldreboende i privat regi. Det fanns varken omsorg för anställda eller boende, enligt min mening.

Det är besparingar på hög nivå. Personalen blir mer eller mindre hjärntvättad av snacket om besparingar så att de inte kontaktar sjuksköterskor när behovet finns för ”det kostar ju”. Man snackar om antalet inkontinenshjälp­medel som används och att man ska tänka en gång extra innan man byter. Menar de att man tycker att det är så roligt att byta på en person att man gör det i onödan?

När någon saknas i personalen rings ibland och ganska ofta inte en extra person in vilket resulterar i sämre vård till de äldre och en stressande arbetssituation. Hur ska jag kunna mata tre personer utan att det blir kränkande behandling? Hur ska jag kunna lägga tio personer på kvällen när jag är ensam och det finns vårdtagare som behöver dubbelbemanningar där man inte får arbeta ensam?

Jag kände att situationen inte var hållbar längre och kunde inte längre stå för omvårdnaden som gavs på grund av alla besparingar! Vågar man bli äldre och bo på vårdboende? Jag vädjar till min kommun och andra instanser att granska äldreboenden och hur vården bedrivs.

Undersköterskorna och sjuksköterskorna är duktiga och gör allt de kan, men när resurser inte finns, vems är då ansvaret om något går snett?

En frustrerad vårdgivare