(rubrik saknas)

Varför ska det vara så svårt för myndighetsverige att leva upp till de mänskliga rättigheterna för funktionshindrade?

I dag utsätts funktionshindrade snarast för ”psykisk tortyr” av myndigheter, trots att det är förbjudet enligt konventionen om mänskliga rättigheter. Och ingen lyfter ens på ögonbrynet när dessa brott begås.

Som funktionshindrad vet man ofta inte från dag till dag om man verkligen ska få den nödvändiga hjälp som man behöver för att kunna fungera i vardagen, med allt vad det innebär i form av en massa praktiska göromål som de flesta tar för naturliga utan att ens tänka på det.

De som har behov av hjälp blir ständigt ifrågasatta. Är det verkligen är nödvändigt med hjälp för att komma till toaletten? Eller hjälp för att inhandla och tillaga maten? Eller hjälp med alla andra saker som andra bara gör utan att fundera över när det sker?

Myndighetsverige som ska vara en garant för vårt välbefinnande har i stället blivit en motpart som tycks göra allt man kan för att göra livet som funktionshindrad så svårt som möjligt.

Man beviljar inte hjälpinsatser i första taget, utan som funktionshindrad tvingas man ständigt vända sig till domstolsväsendet för att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Och även här blir man hela tiden i frågasatt.

I dagsläget finns det ingen myndighet som inte tar minst tre månader på sig för att behandla en ansökan om hjälpinsatser, och domstolsväsendet kan väntetiderna vara årslånga.

Under dessa handläggningstider lever den enskilde under mycket stark psykisk press, eftersom man inte har en aning om hur livet kommer att gestalta sig i framtiden.

Sven Aivert