Min lokala hjälte

(rubrik saknas)

I förra numret av Lokaltidningen Mitt i sökte en mamma råd hos ”Fråga barnpsykologen” angående sin tvååring. Tvååringen pillar i mammans hår på nätterna, vilket har lett till att mamman, som också ammar ett småsyskon, känner sig utsliten och undersövd. Vad ska hon göra?

Svaret är givet, svarar barnpsykologen. Om barnets beteende förstör familjens nattsömn måste barnet vänjas av vid detta, till exempel genom att föräldrarna bär tillbaka barnet till dess egen säng.

Kanske är ”svaret givet” i just det här exemplet. Det är dock inte det här specifika fallet jag vill debattera, men jag ser inlägget, och framför allt svaret, som uttryck för en trend inom barnuppfostran som jag vänder mig emot.

Diskussionen kring barnuppfostran kretsar i dag i hög grad kring oönskat ”beteende” hos barn och hur detta kan korrigeras.

Ett vanligt tema är, enligt min erfarenhet, barn i föräldrarnas säng. Ofta är utgångspunkten att barnet så tidigt som möjligt bör lära sig att somna och sova ensam i egen säng.

För mig handlar livet med barn inte om ”korrigering av beteende” (som till exempel att förmå barnet att sluta pilla i hår eller sova i egen säng), utan om kommunikation, närvaro och närhet.

Det är genom kommunikation och samspel med fysiskt och emotionellt närvarande vuxna som barnet bit för bit kan erövra livet utanför tryggheten med den/de vuxna. Ett barn är så mycket mer än någon som ska korrigeras. Han/hon är en del av en föräldra-barn-relation.

Jag vänder mig också emot en norm kring föräldraskap som säger att föräldrarna ska lära barnet att tidigt bli självständigt, att till exempel sova i egen säng. Varför så bråttom? Även om det kanske inte känns så när man som förälder befinner sig ”mitt i”, är småbarnstiden kort. Efter den väntar åtskilliga nätter utan barn i sängen.

Jag önskar sammanfattningsvis att diskussionen om barn och föräldraskap kunde ta en ny riktning och komma att handla mer om relationer mellan barn och vuxna, och om den svåra konsten att kommunicera med det lilla barnet.

Ragnhild Mogren

doktorand i pedagogik

och trebarnsförälder