Min lokala hjälte

(rubrik saknas)

Många ondgör sig över tiggarna på gatorna. Men tänkt på allt som vi redan har vant oss vid:

Att svenska löntagare inte på hundra år fått så lite lön för vad de faktiskt producerar. (”Dokument inifrån” 14 februari.)

Att vi minskar på fritidshemmen så att barn lämnas vind för våg tills föräldrarna kommer hem trots att varje barn som hamnar snett lätt kan kosta 10–15 miljoner (utanforskapetspris.se).

Att bibliotek stängs samtidigt som läsförmågan sjunker.

Att vi i dag kan se i munnen på en människa att den är fattig för att många inte har råd att laga sina tänder.

Att jobb ska vara otrygga – speciellt för unga.

Att misstänksamhet och förnedring av arbetslösa är okej trots att de söker med ljus och lykta efter jobb som inte ens finns.

Att ett arbetarparti inte längre är ett parti som kämpar för trygga, välavlönade jobb med inflytande.

Att välfärd inte längre innebär nya, bättre och utökade reformer till förmån för vanliga medborgare.

Att skatterna minskas år från år – 280 miljarder mindre per år sedan 1990.

Att våra skattepengar får gå till utlandet och privata vinster i stället för tillbaka till oss.

Att de som berövas grundläggande trygghet inte bara lider utan ibland även tar livet av sig.

Att skylla det som händer i Grekland och Spanien på folken i dessa länder, i stället för på de som i en oreglerad marknad, byggd på nyliberala dogmer, lurat in länderna i dagens återvändsgränd.

Att många svälter ihjäl och dödas i meningslösa krig – som USA:s krig för att säkra sin kontroll över oljan. Och vi hjälper USA med det.

Att strunta i forskning som visar att länder med små inkomstskillnader fungerar bäst och att tillit och samarbete frigör människors energi och leder till framgångsrika organisationer – motsatsen till hur vi behandlas i dag.

Om vi har kunnat vänja oss vid allt detta och mycket mer, så ska väl självintresset (egoism och det hårda hjärtat) snart göra oss vana vid tiggare även i Sverige. Eller?

Att stå på egna ben i det civila samhället