(rubrik saknas)

Nu räckte det. Jag gav mig själv köpstopp. Jag ville visa konsumtionssamhället tänderna. Jag tänkte bara köpa det jag verkligen behövde. Mat och sådant.

Jag ville protestera mot all shopping och dess tragiska följder för jordens och människans framtid. Det mesta av vår shopping handlar nämligen inte om att överleva, utan om att mejsla fram en åtråvärd image åt oss själva – inte minst i relation till andra.

För att promenera ute utan att få ont i fötterna räcker det med ett par skor. Att nätshoppa ett 16:e par tillgodoser andra behov. Många skulle nog påstå att de ”känner sig bättre” i de nya skorna. Denna känsla av ökat välbefinnande brukar hålla i sig i någon timme, dag eller vecka. Sedan köps ett 17:e par skor.

Bakom alla dessa inköp gömmer sig, tror jag, en djup längtan efter att bli sedd, omtyckt, kanske åtrådd – just av andra. Även jag äger fler jackor, skor, böcker och kuddar än jag kan använda, än mindre behöver. Detta trots att jag har förstått att många av mina behövda och obehövda inköp direkt bidrar till miljöförstörelse. Därav köpstoppet.

Köpstoppsbeslut utmanas dock ständigt av den belöning som själva inköpen ger. Ett par nya skor eller en färsk bulle får det att blixtra till mellan synapserna. Dessutom lovar oss nätet dessa neurokickar redan efter några sekunders mus­klickande.

Min egen shoppingvägran varade i någon vecka. Sedan kändes livet lite trist och tomt. Jag gled in på min favorithemsida och handlade. Egentligen behövde jag varken dunjacka eller nya strumpor, men livet kändes faktiskt lite skönare efteråt.

Jakten efter belöningar styr oss så länge vi inte är medvetna om behoven bakom vårt handlande. Förstår vi däremot att inköpen syftar till att minska ångest eller fylla tomhet, då kan vi välja andra sätt att ge oss det vi i längtar efter. Mänsklig kontakt, samhörighet, acceptans?

Jag ska prova – igen.Mosaiken