(rubrik saknas)

Visst kan man skälla på kommunen och dess städgubbar som borde tömma de där stora gröna återvinningskärlen oftare. Så fort den första snön lagt sig under våra fötter blir det nämligen glesare mellan hämtningstillfällena. De kommer inte fram då, de hinner inte. Medan man själv anser sig vara ”sopduktig” för att både sortera och släpa det återvinningsbara till containrarna, sviker kommunen sitt löfte om regelbunden borttransport.

Medborgarens lösning inför proppfulla containrar blir då helt enkelt att dumpa sin packning ovanpå, bredvid och framför. Har man väl tagit sig hit genom snö och gångtrafik, vill man ju inte vända hemåt med fulla händer. Ett enkelt och förståeligt resonemang. Efter någon dag eller snarare timme liknar kommunens återvinningsstation dock mer ett östtysk lappbygge av mjölkkartong, hårdplast och wellpapp. Folk har byggt på, lagt till, utvidgat. Och allt är naturligtvis kommunens fel. Eller?

Jag vet faktiskt inte om städgubbarna plockar med sig även de föremål som hamnat utanför behållarna. Jag vet inte heller i vilken utsträckning råttorna lockas dit nu när det är vinter. I vilket fall som helst är det ingen höjdare att varken se eller manövrera förbi sig sopbergen – oavsett om man gillar östtysk kultur eller inte.

Jag har svårt att bli vän med idén att medborgarens ansvar skulle sluta med att ha burit och parkerat sin soppackning nära intill de oskyldiga gröna. Som om det ingick en radie på tre meter!? Om kommunens återvinningsstation är fullproppad och det inte finns utrymme för flera kartonger och förpackningar i containern, får man ta med sig dem hem igen.

Eller så söker man upp en annan oskyldig grön låda som har mer utrymme. Att återvinna handlar ju inte om att befria sig från ansvaret utan om en vilja att bidra till att världens resurser (och därmed möjligheter för mänskligt liv) mräcker lite längre.