(rubrik saknas)

Fejkade handikapp, mygel med assistansersättning och assistansbolag som tjänar storkovan och skickar pengarna till skatteparadis. Det har vi kunnat läsa om i media dagligen den senaste tiden. Men, det finns också en annan sanning. Vi, de övriga 99 procenten som inte fejkar handikapp eller myglar med ersättningar, kommer helt bort i debatten.

Enligt lagstiftningen ska vi ha rätt att leva som alla andra och delta i samhällslivet på lika villkor. Stockholms stadsfullmäktige förtydligar och fyller ut genom att i ett beslut ge oss rätt att tillgodogöra oss fritidsaktiviteter. Dessutom ska vi vara med om att bestämma i frågor som gäller oss själva. Lagstiftningen och stadens handikappolitiska program är mycket bra. Det är bara det att när de ska tillämpas ute i stadsdelarna så är de helt betydelselösa.

Jag har MS och behöver hjälp med i stort sett allt. Det får jag inte. Det som var dåliga levnadsvillkor för ett par år sedan har nu blivit goda levnadsvillkor. Min situation ser ut ungefär så här: På måndagarna kan jag inte gå på toaletten. Jag har ingen möjlighet att få ledsagning till läkarbesök, sjukgymnastik(trots läkarintyg), fotvård eller till att serva min rullstol. Jag har fem timmar ledsagning i veckan. Två timmar går åt till på- och avklädning samt transport i rullstolstaxi.

Skulle jag använda tiden till sjukgymnastik så skulle jag inte kunna göra något annat. Alla behöver lite dagsljus och se folk – även vi. Mina biståndshandläggare(fyra på ett halvår) bryr sig inte om mina önskemål eller vad jag säger. Handläggningstiden för en ansökan är tre månader så när jag ansöker om ledsagartid för ett akut läkarbesök så kommer svaret långt efteråt.

När vi handikappade pekas ut som myglare så ser stadsdelspolitiker chansen att spara pengar. Tjänstemän i stadsdelarnas socialförvaltningar gör sedan karriär genom att strunta i rättighetslagstiftning och stadsfullmäktiges beslut. Hur vi handikappade lever bryr sig ingen om.