(rubrik saknas)

Adoptioner kan kan tyckas fint och bra för de barn sommer hit. Men man förbiser ofta en rad problem som adoptioner medför och psykologiska problem som ofta drabbar barnen. Frågor som: Varför finns jag? Varför övergavs jag? Vetskapen om att man en gång var ett misstag. Känslan av att vara annorlunda.

Man bör tänka sig noga för innan man adopterar. Försäkra sig om att man blir en stark resurs för barnet, och då inte bara ekonomisk. Att man kan få barnet att känna sig önskat och älskat och kunna ge vägledning in i den nya miljön.

Som adopterad lever man med en identitetskris och med många svåra frågor. Man bär på en sorg även om man får en kärleksfull uppväxt i det nya landet. Anknytningsproblematiken som följer av seperationen från de biologiska föräldrarna och tvånget att anpassa sig till en ny miljö verkar negativt på identitetsskapandet för många adopterade. Därmed inte sagt att det är kört, men det handlar om en sämre start.

Nu är inte alla adoptioner av ondo. Det finns föräldrar som tar sitt fulla ansvar och där barnen blir lyckliga. Tyvärr fick jag själv på 1970-talet adoptivföräldrar som inte kände ansvar eller respekt för barnet de tog hit. Det ledde till en vilsen barn- och ungdom, problem med ordningsmakten och behandlingshem. Listan kan göras lång med många tårar och jobbiga år.

Som tur är hade jag min älskade morfar och mormor, som blev som mina adoptivföräldrar, när de som hade tagit på sig uppgiften inte var kapabla och bara ville ha mig som en sak att visa upp, för att de saknade något i sitt liv.