(rubrik saknas)

Här om kvällen gick jag trottoaren fram längs med vägen från Farsta till Hökarängen. Ett par kom emot mig. Jag höll mig så nära de parkerade bilarna som möjligt så att vi kunde mötas på den trånga passagen. Men kvinnan som kom emot mig gjorde inte minsta ansats till att vika in bakom eller framför sin partner för att underlätta mötet.

Kvinnan fortsatte helt enkelt att gå i bredd med sitt sällskap. Jag brukar maka på mig och lämna plats men den här gången fortsatte jag rakt fram, inne i mina egna tankar och bekymmer, varpå hon och jag touchade varandra.

Väldigt snabbt och rappt skrek hon efter mig, så rappt och kraftfullt att jag misstänker att hon bara hoppades på att vi skulle gå in i varandra så att hon skulle få anledning till att ge mig en riktig känga. ”Jag är ju faktiskt ändå kvinna för fan! Du är svensk va? Typiskt!” Hennes omotiverade överreaktion är dock effektiv. Hon fick mig att framstå som den hänsynslöse buffeln jag absolut inte är.

Förlåt du kvinna för att jag inte pressade upp mig själv emot bilarna intill och ”höll upp dörren” för dig så att du obehindrat kunde fortsätta gå i bredd med ditt sällskap.

Förlåt för att jag inte makade mig ur vägen