(rubrik saknas)

Jag tog studenten 1991. Skoltrött som jag var var fortsatta studier inte ett alternativ. Men Arbetsmarknadsstyrelsen hjälpte till att ordna så att jag kunde ta studenten på fredagen och på måndagen efter börja jobba i växeln på Skatteförvaltningen.

Mycket kan sägas om dessa åtgärder, men en sak är glasklar: Arbetet med att få arbetsgivare att våga anställa oss med funktionsvariation fungerade.

Jag utbildade mig senare till enhetschef/handläggare inom äldre- och funktionshinderområdet. Jag tog lån och kämpade till mig en examen – som första akademiker i min familj.

Stolt var jag och tänkte att NU ska väl jobberbjudandena komma på rad. Det gjorde de inte. Jag har gjort allt rätt: Utbildat mig inom ett bristyrke, flyttat till en tillväxtregion och sökt hundra-tals jobb, men möts av skrämmande okunskap: ”Du som har personlig assistans kan väl inte jobba som chef över assistenter?”, ”Din assistent … var ska hon sitta då?” och ”Om vi anställer dig, kan vi då vara säkra på att det är DU som gör jobbet?”

Det är exempel på hur jag med funktionshindervariation bemöts i samband med anställningsintervjuer. Ambitionen att få personer med funktionsvariation ut i arbetslivet finns kvar, men resurserna saknas. Arbetsgivare är till och med MINDRE benägna att anställa oss i dag än tidigare. Särskilt tydligt är det när det gäller chefstjänster.

Detta är mina egna erfarenheter, men jag delar dem många, även ur andra marginaliserade grupper. Diskriminering och okunskap håller alltför många av oss utanför arbetsmarknaden. Hade politiken fortsatt satsa som då, när jag slutade gymnasiet, är jag övertygad om att fler av oss hade fått jobb och varit en naturlig del av arbetsmarknaden. Nu är det inte så och uppförsbacken är brant och lång. Men vi ska och måste lyckas! Allt annat är slöseri med kompetens.

I dag arbetar jag i stället politiskt, bland annat sitter jag i partistyrelsen för V, och jobbar dagligen för att motverka diskriminering på arbetsmarknaden och i samhället i stort.

Veronica Kallander