Min lokala hjälte

(rubrik saknas)

Låt oss för ett ögonblick glänta på höstens port. Vad vi först ser är de oktobertunga lövens kamp att få hänga kvar på de krokiga grenarna. Men, eftersom allt är förgängligt måste även dessa finna sig i att dala till marken, för att brytas ner och ge näring till sin moders nya barn.

Om vi så riktar våra blickar mot den regndisiga skyn kan vi förnimma känslan av tårar som vill strömma fritt men som hålls tillbaka som i kramp till dess de med en skälvning sakta tränger fram

Låt oss gå vidare i höstens fägnad och låt oss knäböja vid en enda suckande ros som sagt farväl till alla sina vänner och som vet att snart ska även hon vila i den köldnupna marken. Vi insuper hennes mjuka kärleksfulla doft, smeker hennes sköra sammetsmjuka blad och lämnar tyst denna enda ros.

När vi till sist, återigen står framför höstens port, i färd med att lämna denna döende sorgefulla boning hör vi flyttfåglarnas förtröstansfulla rop … ”Vi möts igen!”

Marina A Davidsdotter