Min lokala hjälte

(rubrik saknas)

På våra arbetsplatser och i fikarum får vi ofta höra mer eller mindre rasistiska uttryck. Ofta helt ogenomtänkt. Vi är många som vill säga ifrån, men som inte vill bli osams med våra arbetskamrater eller vänner. Folk gillar inte att bli kallade rasister, och det kan man förstå.

Men vi som inte gillar att höra generaliserande påståenden om andra människor måste ändå våga säga emot. Det kan räcka med att fråga, eller ifrågasätta.

”Jag har jobbat med många invandrare, men den här är bra.” Har det med ursprunget att göra? Är alla svenskar verkligen bra?

”Du vet hur det är med muslimska tjejer.” Nej, jag känner inte så många. Vad tycker de som du känner?

”Utländska män ser ner på kvinnor.” Jaså, till skillnad från kungen då?

”Men alla dom där behöver inte bo just här.” Det gör de ju inte heller.

”De kan inte ens hålla snyggt i soprummet.” Nä, men det kan ju inte vara kulturellt, om du jämför med Anders skrivbord?

Och så vidare. Banala fraser som bara ploppar upp. Vardagsrasism om man så vill. Men vi ska inte hålla tyst, vi ska fråga, vi ska vända på yttrandena. Framför allt ska vi inte ge upp.