(rubrik saknas)

Jag blir så trött av att tvingas genomlida det borgligt ensidiga hyllandet av marknadsekonomins förträfflighet. Jag menar att det alliansen i realiteten beundrar är ett samhälle där ekonomi sätts före människa och individen är en förbrukningsvara i ett maskineri vars övergripande mål är att maximera vinsten åt en girig elit.

Alliansens politik skapar klyftor, splittrar samhället tvärtom vad man vill göra gällande. Det i sig skapar otrygga, stressade och frustrerade personer med allt vad det innebär av försämringar i välfärden som resultat.

Dessutom så ”bankar man på” dem som befinner sig utanför, genom korkade förändringar i socialförsäkringssystemet. Har knappast skådat ett större förakt för svaga och utsatta grupper, skulle väl möjligen vara i en diktaturstat.

Antingen har man total avsaknad av allt vad empatisk förmåga heter, alternativt är totalt ovetande om vilka konsekvenser förslaget och besluten innebär för människor.

Så, när alliansen hävdar att deras ambition är att minska, eller i bästa fall få bort utanförskapet så uppstår genast ett glapp, mellan ord och handling.

Med tanke på att de i alla fall har haft makten i ett antal år nu så borde man ju ha sett någon tendens till förändring, och förändring har det förvisso blivit men dessvärre till det sämre för de allra svagaste i samhället.

Alliansen försvarar, med en dåres envishet sin politik trots att vekligheten för väldigt många uppenbarligen förvandlats till ett smärre helvete. Ifall det nu inte skulle vara ett problem i sig, så framförs det med en sådan arrogans att man nästan börjar fundera på vad som döljer sig där bakom. Kan det möjligtvis vara en nedlåtande och förlegad syn på människan, grundad på inskränkt verklighetsuppfattning?

Mats