ANNONS

En bättre strategi än utfrysning krävs

ANNONS

Vi människor berättar hela tiden historier och när de slutar fungera, hamnar vi i chock. Vi tror så djupt på dem, att vi litar mer på dem än kärleken, de är starkare än någon religiös övertygelse, ja till och med starkare än vår tro på logik.

Där finns historien om dig själv, som du berättar för dig själv varje dag, historien om andra och om omvärlden, vilka ingår i historien om dig själv, och gör den mycket svår att ändra på. Inte för andra, som har en annan historia, men för dig själv.

Låt mig berätta historien om syndabocken. En gång brände vi häxor. De var roten till allt ont.

I Sverige i dag berättar vi en annan historia, som skapar problem. En av de främsta historieberättarna, Stefan Löfven, berättade den kanske bäst på natten när han ”vann” valet: ”Sverige är för litet för konflikter”. SD:s väljarkår höll uppenbarligen inte med.

Numera bränner vi inga häxor. I dagens politiskt korrekta Sverige fryser man ut dem. Men försvinner problem om man ignorerar dem? De är som små barn som skriker på glass; de måste inte alltid få glass, men någon form av strategi kräver situationen.

Sverige har i århundraden haft en strukturell rasism. Den syns i allt från hur vi historiskt har behandlat samer och romer, till undfallenheten mot tyska nazistpartiet under kriget, fram till dagens etniska registrering av romer.

Väver man ihop den historien, med den förmodligen lika gamla rädslan för konflikter får du en ganska klar bild av elefanten i rummet.

Men att ta tag i roten till dessa två historier är betydligt svårare än att bara ignorera SD.

Andreas Grant, TV-man

ANNONS