Min lokala hjälte

”Familjens val: sova ute eller i en trappa”

Arkivfoto: Brandbergenn Haninge (Bilden har inget med insändaren att göra)
Arkivfoto: Brandbergen i Haninge (Bilden har inget med insändaren att göra).
"Haninge kommuns socialsekreterare vill inte stötta oss – och vi har inga pengar till vandrarhem. Nu står jag och mina barn inför ett vägskäl", skriver hemlösa mamman "Förtvivlad"

Vi är hemlösa, jag och mina barn.

Har varit det sedan hösten 2016.

Visst, vi har fått bo hos vänner och bekanta emellanåt.

Vi har inte ekonomin att bo på vandrarhem.

Nu står vi dock i princip i vägskälet mot att sova ute eller i någon trappuppgång.

Vi har inte ekonomin att bo på vandrarhem.

Ja, jag gick till Haninge kommun och blev uppringd av en socialsekreterare.

Fick inte träffa personen, så jag kunde få prata ordentligt om vår sitution.

Jag var bergsäker på att vi skulle få hjälp, men ack vad jag bedrog mig.

Vi har kämpat på olika sätt för att vår situation ska lösa sig.

Så trött och besviken på mig själv.

Var jag det inte innan, så blev jag slagen i ansiktet med en slägga via detta samtal.

Känslan av att bli utskälld och misstänkliggjord under detta korta samtal gör att jag inte vågar ta kontakt med kommunen igen.

Är det så här det ska vara i mitt fädernes land?

När människor behöver stöd och hjälp för en period, stöd som kan få dem på fötter och trygghet att kunna gå vidare.

När människor hamnar i kris, ska de inte få en andra chans för att ta sig upp?

Vad säger det mina barn, att samhället inte vill hjälpa i kriser?

Det enda jag vill är att få hjälp till att få ett boende och lite starthjälp för mina barn och mig.

Att de ska kunna gå till skolan och veta att de har ett hem att komma till.

När människor hamnar i kris, ska de inte få en andra chans för att ta sig upp?

Mina barn som gör så bra ifrån sig i skolan, vad händer om de inte orkar gå dit en dag?

Förtvivlad