”Det är jag som är den ilskna cyklisten”

Insändarspalterna fylls ofta av utrop av frustration och ilska över andras felaktiga beteenden i trafiken, samt argument som vill rättfärdiga den egna ”rätta” positionen.

Två människor, den ena cyklande, den andra gående, lika förargade och pekande på varandra: ”Om bara du ändrade dig …” Jag känner igen mig i båda.

Ibland susar jag förbi dig på min cykel bakifrån. Ibland blir jag som gående skrämd av din hetsiga passering. Ibland promenerar jag mobilförsjunken över hela bredden av vägen, ibland blir jag som cyklist frustrerad över den yta som du tar i anspråk.

Jag är både och – och mer. Jag är även bilisten, pensionären och barnvagnsmamman. Ena dagen pekar jag finger åt dig som rör dig i trafiken på ett sätt jag inte gillar, dagen efter finner jag mig göra likadant. Nej, så konsekvent är jag kanske inte. Men jag stör mig på dig, och menar dock mig.

Du gör så gott du kan, och jag med. Jag vill mötas där. Jag vill vara trygg när jag går – och jag som cyklar kan bidra till det. Men som cyklist vill jag också kunna passera på den väg vi delar – och jag som går kan möjliggöra det.

Låt oss mötas där.

Mosaiken