Ett lyckat bråk med en vråk

Efter en del om och med fick ormvråken friheten åter.
Efter en del om och med fick ormvråken friheten åter.

Det är ju inte varje dag en kvällspromenad med hunden kryddas med ett räddningsuppdrag i ett vaktelhägn. Men det var precis det som hände igår.

När jag passerade granngården hemma så tyckte jag nog att en vaktel som sprang omkring inne i hägnet var ovanligt stor. Jag hade delvis rätt, den var väldigt stor. Men det var ingen vaktel. Det var en ormvråk! Han/hon hade flugit in i hägnet och festat loss på två stackars små vaktlar, men sen blev det problem när den skulle därifrån. Den kom helt enkelt inte ut. Den flög panikslaget omkring inne i hägnet.

Jaha, det här är ju inget man stöter på varje dag”, tänkte jag. Vad göra? Efter lite funderande så var det inte så många alternativ kvar än att gå in i hägnet och fånga ormvråken för att sedan bära ut den.

Nej, jag har aldrig burit en fågel större än en undulat förut.

Nej, jag är ingen viltvårdare.

Nej, jag visste nog inte riktigt vad jag gav mig in på.

Men om jag bara hade lämnat det därhän så hade det säkert legat en död ormvråk och tillika ett antal döda vaktlar i det där hägnet när dagen grydde. Så, plats på scen, förlåt, plats i hägnet för en stycke Hellborg!

Okej, det finns ett antal oroande faktorer i den här situationen.

Vaktlar är små

Hägnet är litet.

Herr Hellborg är inte liten – det var trångt.

Ormvråken var redan trängd och panikslagen.

Ormvråkar har vassa klor och näbb – herr Hellborg var nervös.

Men utrustad med en upphittad handduk så lyckades jag få in ormvråken i ett hörn och nu återstod bara att kasta handduken över den. Som gammal basketspelare skulle ju inte detta vara något problem, trodde jag. Miss! Och ormvråken flaxade runt i några sekunder och drämde huvudet och vingar i tak och väggar innan den lugnade sig igen. Återigen i ett hörn.

”Man kan ju inte missa två gånger”, tänkte jag självsäkert. Men se det kunde man. Min stolthet som basketspelare föll fritt vid det här laget.

Men ormvråken stannade upp och tittade på mig. Den satt stilla alldeles framför mig. Jag tog långsamt och försiktigt mina händer över vardera vinge på den, och han/hon gjorde inget motstånd alls. Den tyckte i och för sig att mina handskar kanske inte var världens mest gosigaste och högg lite i dem. Men förvånansvärt lugn höll den sig medan jag med böjd rygg gjorde mitt bästa för att inte tappa balansen i det trånga hägnet då jag långsamt stapplade fram mot hålet där Ormvråken hade gjort sin entré tidigare.

Ut genom hålet med ormvråken och med viss nervositet att den hade skadat sig så släppte jag den, till min lättnad så flaxade den till och försvann i natten. Till synes oskadd. Nu får vi hoppas att den inte kommer tillbaka.

De vaktlar som hade överlevt satt i ett hörn ute i hägnet och temperaturen var strax under nollan. Så det sista jag gjorde var att plocka upp en och en och ta in dem i deras lilla hus där det fanns en värmelampa. Jag hoppas och tror att de klarade sig genom natten.

Ja, så spännande kan man ha det på hundpromenaderna hemma hos mig.

Karl Hellborg