Insändare: ”Stoppa grävlingarnas framfart”

Grävskopa
Någon form av grävling har invaderat Täby, enligt skribenten.

Nyligen drabbade en invasion av grävlingar vårt närområde. Först trodde vi att den snart går över men grävlingarna kom för att stanna. En gångväg i vår park grävde de upp till grunden. I diket lades kablar vars funktion var ett mysterium. Grävlingarna visste säkert vad de gjorde men de var skygga, höll sig för det mesta undan och de få gånger man såg deras gulrandiga överkroppar var de icke kontaktbarara med sina örontäckande hörselskydd.

Diket blev så småningom ifyllt men bara någon vecka senare påbörjade en annan grävlingsflock arbete på samma ställe. Den här gången var resultatet synligt, åtminstone i början. Gräsmattan fick markbelysning som vi aldrig fick se lysa och snart doldes den under ogräset.

Snart kom grävlingarna tillbaka för att installera fibernätet. Alla gångvägar runt våra hus förvandlades till diken, mammor med barnvagnar fick ta omvägar och rullstolsburna åldringar fick stanna hemma om de inte blev burna över hindrena av hjälpsamma grannar. Regnet förvandlade utgrävningarna till en lervälling som vi fick vada i på väg till en närbelägen livsmedelsaffär.

Den här gången fick grävlingarna hjälp av mullvadar. Här och där syntes grushögar, som mot hösten försvann på ett mystiskt sätt.

Grävlingarna i denna flock var tama och lättare att få kontakt med. En lät sig tom utfodras ur hand. Gångvägarna slätades så småningom ut och asfalterades men bara längs de ifyllda dikena och såg ut som ett grå-svart lapptäcke.

Grävlingarna drog vidare till den lokala genomfartsvägen. Halva körbanan grävdes upp i ett för oss outgrundligt syfte. En långt vägstrecka spärrades i mitten och blev enkelriktad. Biltrafiken reglerades av mobila trafikljus med fasta intervaller. Det bildades långa köer och gissa om förarna blev arga. Inte tutade de av pur glädje. Grävlingarna jobbade långsamt, trafikkaoset varade i ett halvt år.

Under tiden måste grävlingarna ha förökat sig ty flera nya flockmedlemmar sågs härja längs en skogsväg som leder till vår underbaraste naturskatt, sjön. Gräset och mossan utmed vägen grävdes upp och ersattes med grus. Varför? Ingen som vet. Grävlingar gräver för det ligger i deras natur.

Jag minns alla de svampar jag brukade plocka i mossan på sensommaren och hösten. Efter varje promenad kom jag hem med en skörd av blandsvamp som räckte till två härliga varma mackor. Svamp trivs inte i grus.

Den största skadan uppstod alldeles invid sjön där elledningarna skulle grävas ner. Två motorvägsbreda brandgator går nu genom skogen med grusblandad barmark, frilagda bumlingar och kvarglömda trädstubbar. Den här gången fick grävlingarna hjälp inte bara av mullvadar utan även av bävrar då det var många träd som skulle fällas.

Dessa gapande sår kommer inte att finnas för evigt. Tack vare naturens underbara krafter till självläkning täcks marken snart med grönska men skogen behöver minst ett par årtionden att växa ut. Vi äldre hinner inte uppleva detta.

Förortsborna längtar i bland efter att få andas in lite storstadsluft. Så gott som alla stadens gator och torg bar spår av grävlingarnas angrepp. Djuren tycks ha anpassat sig till storstadslivet. Det ryktas att den viktiga trafikknuten mellan norr och syd ska omvandlas till ett grävlingsreservat. Under tio år får djuren härja där fritt. Är det inte dags att börja betrakta grävlingar som skadedjur och agera därefter?

Teresa Urban, Täby

Vill du skriva en insändare? Klicka här!