”Utan invandrare stannar Älvsjö – och Sverige”

händer, handslag
Sverige och Älvsjö behöver invandrare, skriver insändarskribenten.
De jobbar som frisörer, på apoteket och på Kristallgården – Älvsjö behöver invandrarna.

Morgonpromenaden började med ett besök på apoteket i Älvsjö centrum, eller ”gottkiosken” som vi gamla stockholmare vanvördigt säger.

Nästa besök blev pressbyrån, och sedan Coop. Mitt armbandsur hade slutat fungera, så den behövde en ”stöt”. Ner till guldsmeden och på minuten, så hade jag ett nytt batteri som kommer att räcka minst ett år.

Varför måste grönintervallerna vara så korta när man ska korsa Älvsjövägen? Som tur var ville ingen bilist  ha en rollator under sin bil, så de lät mig gå över i min egen takt.

Frisören var ledig, så jag klev in och nästan ursäktade mig för att det var så länge sedan jag hade varit där. Ingen fara på taket, för min kompis hade varit där timmen innan, fick jag information om.

Dags för lunch, så det blev en ”långpromenad” till pizzerian, på andra sidan gatan.

När jag ändå var ute och rörde på mig, så kunde jag väl hälsa på gamla mamma som vid 93 års ålder finns på Kristallgården, som avdelningen heter där på Älvsjö servicehus.

Visserligen inte Gevalia vid oväntat besök, men det blev ändå kaffe.

Dags för hemfärd, men det var bara att inse att med min värkande rygg och med min yrsel, fick det bli färdtjänst hem. Det med en invandrare som förare.

Väl hemma, när jag sammanfattade min dag, så hade jag inte träffat en enda personal, som med bästa vilja skulle kunna gå under kategorin ”svensk”.

Vad skulle hända ifall någon fick makten med parollen att vi ska bara ha svensk personal. Jag skulle inte kunna handla någonting, i någon butik och jag skulle inte kunna åka färdtjänst till nästa köpställe, eftersom det är invandrare som kör färdtjänst.

Utan invandrare stannar Sverige.

Alf Olsson, Älvsjö