”Ska det vara livsfarligt att rädda planeten?”

Att cykla hemifrån Lidingö hela vägen in till stan borde inte vara någon match, eller?
Att cykla hemifrån Lidingö hela vägen in till stan borde inte vara någon match, eller?
”Medan jag slussas mellan olika trottoarer och vägkanter hoppas jag att även denna dag komma hem med livet i behåll”, skriver den cyklande insändarskribenten Paula.

För andra året i rad har jag bestämt mig för att cykla varje dag till mitt arbete i centrala Stockholm.

Härlig motion, friheten att bestämma mina restider, fåglar som kvittrar samt sommardoftande ängar och inte minst känslan av att bidra till att minska utsläppen i världen motiverar mig.

Tyvärr även i år stångas jag med samma trafiksvårigheter som förra året det vill säga saknaden av sammanhängande cykelbanor, vägarbeten som orsakar avspärrningar av cykelbana (Norra Kungsvägen, Ropsten, Karlaplan, Norra Djurgårdsstaden, Djurgårdsbro och så vidare) som tvingar mig att trängas på supersmala vägar med stor risk att krocka med cyklisterna eller fotgängare från motsatt håll. Oftast är enda alternativet att cykla bland bilarna på högtrafikerade vägar.

Härlig motion, friheten att bestämma mina restider, fåglar som kvittrar samt sommardoftande ängar och inte minst känslan av att bidra till att minska utsläppen i världen motiverar mig.

Skribenten om varför hon cyklar

 

Konstigt att dessa vägarbeten dras i gång den tiden på året då tusentals cyklister passerar Lidingöbron och fyller upp Stockholms vägar.

Medan jag slussas mellan olika trottoarer och vägkanter hoppas jag att även denna dag komma hem med livet i behåll.

Miljöaktivister hyllas runtom i världen, det råder flygskam i Sverige, pratet om klimatförändringar har aldrig varit så intensiv – men vad görs för att garantera trafiksäkerheten för cyklisterna som faktiskt tagit ett aktivt steg i syftet att rädda planeten?

Paola N