Killgäng gjorde mig arg i stället för rädd

Vi passerade varandra i mörkret en måndagskväll i parken. Ni var flera stycken, jag var ensam. Eller nej, jag var inte ensam. Jag hade en vän i telefonen, och min hund vid min sida. Dubbel trygghet. Har alltid något av det då jag går i mörker. Jag känner mig trygg när hunden går brevid, trots att hon trippar på långa, gängliga tonårsben så inbillar jag mig att hennes storlek kanske kan vara lite respektingivande.

Ni är ett gäng på minst fem personer. Ni hörs på långt håll. Jag trampar på och samtidigt som jag passerar er får jag ett gäng kommentarer slängda över mig. Ni är så jäääävla kåta. Ni ropar att ni ska ta med mig hem.

Och medan ni försvinner bortåt i mörkret hör jag vad ni ska göra med mig.

”Hörde du?” Det är det enda jag säger till min vän i telefonen. Så van. Så många gånger. Samma sak. Samma känsla av obehag som rusar genom kroppen. Är det nu det händer? Hur många gånger har jag inte känt så? Alla gånger då jag varit tvungen att gå ensam i mörkret och blivit kontaktad på liknande sätt. Är det nu jag blir våldtagen?

Jag har blivit rädd, men nu blev jag arg. Arg för att ni var så unga. Arg för att det inte hänt mer. Arg för att jag vet att det finns andra tjejer som blir rädda för er.

Killar, minns ni mig? Jag tror inte det. Jag är säkert bara en av många tjejer som fått höra era ocensurerade tankar. Fast visst är det inte era riktiga tankar? Visst ville ni mig inget illa? Visst var det bara tomma ord? Tomma, otuffa ord som verkligen inte imponerar på tjejer. Och faktiskt inte på killkompisar som är något att ha heller. Jag lovar.Sofie