ANNONS

”Hör vi hemma i en kommun som inte värdesätter fritidsgårdarna?”

Från vänster: Emil, Kenny och Johan (står upp) spelar e-sport på gården varje kväll efter skolan.
Emil, Johan och Kenny spelar e-sport på Dalarö fritidsgård varje vecka. Från årsskiftet får de inte längre gå hit. Bild från i oktober i år.
En 30-årig insändarskribent i Haninge skriver om en stor besvikelse över sin kommun efter beskedet om nedskärningarna inom fritidsgårdarna.
"Jag vägrar tro att det här är enda sättet att få ekonomin i Haninge att gå ihop", skriver "Haninge89:a".
ANNONS

Om någon frågar mig var jag hör hemma skulle jag utan tvekan svara Haninge.

Här är jag född och uppvuxen, här har jag knatat i mulleskogar som fyraårig lintott med Fjällrävenkånk på ryggen, jag har gått i Svartbäcksskolan och svurit över skolmaten och ätit knäckebröd med potatis.

I Torvalla tog jag Baddaren och i Rudan har jag hoppat i isvak som elvaåring och närapå frusit fötterna av mig.

Därför är jag nu så otroligt besviken på min kommun

Insändarskribenten ”Haninge89:a”

Jag har sett Tyresta nationalpark brinna och återuppstå, och jag har lärt mig köra bil i Jordbro industriområde.

Här hör jag hemma, och därför är jag nu så otroligt besviken på min kommun.

Om det är någonting vi Haningebor är stolta över så är det vårt förhållande med skärgården – vi förvaltar en naturskatt som är få förunnad och kan kalla den vår.

Här ska folk kunna leva och bo, gammal som ung.

Det känns därför djupt 
i själen när kommunen nu väljer att spara pengar på de skärgårdsungdomar som är en del av det framtida Haninge, de som ska berätta samma historia som jag om något årtionde.

ANNONS

Att lägga ner Dalarö fritidsgård är en del i ett led att centralisera Haninge och på sikt isolera de ungdomar som lever i den skärgård vi är så stolta över.

Jag vägrar tro att det här är enda sättet att få ekonomin i Haninge att gå ihop

Man kan fråga sig vad vi har att vara stolta över när vi tvingar bort dem från sina hem?

Om barnen och deras föräldrar inte kan få vardagen att gå ihop tvingas de lämna Dalarö, vars demografi alltmer kommer att likna den i andra avfolkningsorter i Sverige.

Jag vägrar tro att det här är enda sättet att få ekonomin i Haninge att gå ihop.

Det är kanske det enklaste sättet, men definitivt inte det enda.

Jag är i åldern när jag själv planerar familj, men om det är så här Haninge behandlar sina barn och unga måste jag fråga mig: Hör jag verkligen hemma här längre?

Haninge89:a