Konsten att bli gammal och pigg

Jag är lite konstig, för sedan jag blev medelålders skryter jag gärna med min höga ålder i förhoppning att fånga några komplimanger om att jag verkar yngre.

Det brukar funka bra.

I dag skiner solen som i Medelhavet och jag förbannar att jag måste veckohandla när naturen frestar så.

Jag minns när jag i unga år i bara kortbyxor och hjälm knallade runt på motorcykel i varmare länder.

På snabbköpet här i Lännersta ser jag en vithårig och skäggig pensionär som på en hög stege balanserar som på en segelbåt och samtidigt byter lysrör.

Hej, sa jag, tillhör du någon av de där pensionärsorganisationerna som utför betalda hantverk?

För jag får då och då förfrågningar från dem och tycker att det är mer något för nybörjarpensionärer.

Gubben kommer ner och säger: Nix, jag knegar för mig själv.

Hur gammal är du då?, frågar jag för han ser ganska sliten ut. Hur gammal är du?, får jag som motfråga. 77, slänger jag stolt fram. Ha, säger han, jag är 78.

Skrytgubbe, tänker jag misstänksamt och frågar: När fyller du då?

Det visar sig att han fyller 78 vid förvinter och jag mitt i.

Men innan jag kan berätta om min ypperliga fysik som en vältränad 50-åring och mina insändar- och facebookbedrifter dunkar fanskapet mig på axeln och säger:

Nej du, det här går inte, det ger inga pengar till mamma, nu ska jag ta motorcykeln och fixa nästa jobb i stan.

Och jag som drömmer jämt om att äga en röd italiensk hoj och glida runt i värme som i fornstora dan. Jag hatar pigga gamlingar!

Johan Wouters