”Ett brinnande kors är vidrigt konkret”

Örbyskolan utsattes för nazistiskt klotter.
Örbyskolan utsattes för nazistiskt klotter.
Medmänsklighet och vilja att hjälpa – eller nazistiskt klotter och brinnande kors? Vilka budskap är det som når fram till nyanlända i Sverige?

Nyligen träffade jag en gammal kompis som bor i England. Han var hemma på besök, och vi kom in på ämnet rasism. Det har blivit mycket värre i England, sa han. Vad tidningarna skriver, vad som sägs i den politiska debatten. Men hans bild är att det är nästan lika illa här. Med en mörkhyad fästmö skulle han känna sig orolig om han någon gång flyttar hem, sa han.
Då kickade nån sorts ryggradsinstinkt in. Jag började försvara Sverige. ”De åsikter som uttrycks på nätet representerar inte den stora massan. Rasisterna är bara en liten klick – men de är högljudda”. Ungefär så sa jag.
Några bedrövliga veckor senare har följande hänt i söderort: Utanför asylboendet i Larsboda har någon bränt ett kors. Två skolor har sprejats med nazistiskt klotter.
Och så har det brunnit i ett av husen för nyanlända i Fagersjö.
När den här krönikan skrivs utreder polisen fortfarande branden. Vi vet inte vem som ligger bakom. Men redan nu är det solklart vilka som är drabbade. Det är de som har flytt från strider, bomber och förödelse – och som nu är rädda igen. I den här artikeln kan du läsa deras ord om hur de mår idag.
Och jag tänker: Visst, vi kanske är en förkrossande majoritet som inser att en människa är en människa oavsett var han eller hon kommer ifrån, och att alla i nöd förtjänar hjälp.
Men hur når det fram till dem som behöver höra det? Medmänsklighet blir något väldigt abstrakt när det inte omsätts i praktisk handling. Ett brinnande kors däremot, det är vidrigt konkret och syns väldigt tydligt från fönstren på ett asylboende.

Mattias Kamgren