Livet blir tomt när ytligheter tar över

Jag har en fundering. Det är sällan vi är helt ensamma i dag. När vi väl är ensamma försöker vi hela tiden distrahera oss på olika sätt, med tv-serier, sociala medier, böcker och så vidare. Har vi inte sådant i närheten distraherar vi oss med ytliga tankar om vardagen – planerar och analyserar vardagens trivialiteter.

När får vi tid för oss själva, på riktigt? När tillåter vi oss att tänka och känna på djupare och mer existentiellt plan? Nästan aldrig skulle jag vilja påstå.

Det är förstås olika från person till person, men jag tror att de flesta av oss är så uppslukade av vardagen och alla dess krav och förväntningar att vi förlorar oss själva. Bara i minimal utsträckning kan vi lyssna inåt.

Och när vi väl konfronteras av oss själva, frivilligt eller ofrivilligt, blir vi skrämda och känner ångest. På kvällarna då vi ligger ensamma och ska sova, och inte förmår att distrahera oss slår konfrontationen till som en smäll.

Vi tvingas se oss själva och den synen är oftast obehaglig. Vi inser att våra liv känns otillfredsställda och ödsliga. Att vi saknar kontakt med oss själva. Detta väcker ångest.

Och det snabbaste och enklaste sättet att undvika denna ångest är att isolera sig ännu mera från sig själv, låta vardagen ta ännu mera plats, bli fullkomligt uppslukad av livets trivialiteter. Vi förnekar att våra liv känns meningslösa för oss själva.

Min fråga till er är: Vad känner och tänker ni när ni ligger ensamma på kvällen? Är det en otäck konfrontation eller är ni lyckliga?

En lång man på resa