Många myter runt förtätningsraseriet

När Facebookgruppen Rädda Hammarbyskogen startades hade vi naturligtvis en klar bild av behovet av bra bostäder för rimlig kostnad, alltså inte ”bara” fokus på att rädda höga naturvärden och allas vår skog.

Det finns dock många medvetet odlade myter om bostadsbyggandet, myter som ekonomiska och politiska intressen odlar och som förtätningsförespråkare gärna gör sig till megafon för.

Vanligaste är att tät stad blir miljövänlig. Men täta centralt placerade stadsdelar som Hammarby Sjöstad ger högre miljöbelastning per capita än genomsnittet för Sverige i övrigt. Jämförelsen med glesbebyggda städer i Nordamerika är irrelevant, dessa är byggda för bilen.

En myt är att vi inte kan finansiera kollektivtrafik för 140 000 nya bostäder (beräknat behov) utan att vi måste bygga vid t-banenätet. Det här motsvarar Malmös bestånd, skulle inte det ge underlag för kollektivtrafik?

En stad kring fler centrum som landstinget föreslår med kollektivtrafik skulle resultera i för långa restider (myt). Med effektiva förbindelser typ Arlandabanan går resan ofta fortare än mellan punkter som inte ligger nära en hållplats eller kräver byten vid resor.

En myt är att skogspartier och gärden utgör ”gröna barriärer” för Stockholm som promenadstad. Förklara det för de som promenerar, motionerar, leker i skog och gläntor, och på gärden, fikar, solar eller går ut med hunden.

Myt är att exploatering av den dyraste marken i citynära skog och på citynära gärden löser bostadslösas behov. Som om det byggbolagen då bygger blir möjligt att köpa/hyra för våra ungvuxna barn, inflyttande från landet eller nyligen anlända utrikesfödda som har behoven.

Farligast är kanske myten att det alltid finns natur kvar, någon annan stans, någon annan gång, en argumentation totalt blind för de små stegens tyranni, för stadsnära fria naturens värde för trivsel och folkhälsa, och den är totalt blind för de uppväxande barnens behov, här och nu.

Rädda Hammarbyskogen

genom Olle Siltberg