När ens barn inte är viktigt

Insändare från en läsare som vill vara anonym.
Insändare från en läsare som vill vara anonym.
Jag har ett barn. Vi har ett barn. Hon är underbar. Ibland är hon arg, ibland glad. Hon har fantasi och hon är kreativ. Hon är 10. Hon är 10 år, och hon har ingen kompis som väljer henne. Hon känns inte viktigast för någon av de andra flickorna i hennes klass. Och det krossar våra hjärtan.

Hennes klasskamrater lägger upp bilder. #meandmygirlfriend. #hängermedkompisarna. #bff. Ingen lägger upp bilder med henne. Ingen väljer henne på bilden. Det är sällan någon hör av sig till vår dotter för lek. Hon frågar ofta. Ibland får hon ja. Då skiner solen hos oss, vi börjar hoppas. Sen, tyst.

Hon går på aktiviteter, för vi är resursstarka föräldrar. Hon sportar och dansar. De andra föräldrarna gör upp om skjuts, men ingen frågar vår dotter. De andra flickorna försvinner iväg i samma bil, till gemensam lek. Vi står kvar.

Ju äldre hon blir, desto snävare blir cirklarna. Klickarna bildas, nätverken byggs. Vi står kvar. Kalasinbjudningarna blir färre. Man har #tjejmiddag med sina #bästisar. Ingen väljer henne. Vi är en socialt anpassad familj. Vi sticker inte ut, och vi rasar inte in. Vår dotter har syskon som har vänner. Vår dotter har kompisar med svårigheter, som har vänner. Vi är en familj som gör allt för att vår dotter ska må bra. Snart börjar ett nytt skolår, med nya konstellationer.

Nytt hopp, nya besvikelser. Nya krossade hjärtan.

Vad vi vill be vuxenvärlden om är följande: Lär era barn att innesluta, inte utesluta. Be era barn att ringa den där som verkar ensam. Bjud till som föräldrar, både med er tid och med ert aktiva sällskap. Sluta inte att vara medmänniska, medvuxen och medförälder.

Föräldrarna

Läs mer: Tusentals står upp för mobbad flicka