När makten griper in

På väg ut ur tunnelbanan ser jag en man med dragspel och två ordningsvakter stå och diskutera utanför skjutdörrarna. Jag ställer mig närmare för att höra.

Tydligen ska mannen bli avvisad för att han blockerar brandluckan. Konstigt, tycker jag, eftersom brandluckan är på andra sidan skjutdörren två meter bort. Eftersom musikanten varken talar svenska eller engelska börjar jag ifrågasätta vakterna och varför de trakasserar en person på allmän, offentlig plats. En av vakterna tappar efter ett tag humöret, börjar hotfullt gorma om sina befogenheter och rabblar paragrafnummer. Eftersom han uppenbarligen inte kan hantera en påläst, envis kvinna ringer han efter förstärkning.

Efter fem minuter är det minst sex ordningsvakter som står och brölar. Eftersom inte heller denna samling vakter kan bräcka den lilla skara människor som nu står och unisont försvarar musikanten, kallar de i stället på storebror. Tio minuter senare är hela uppgången fylld av poliser och ordningsvakter.

Till slut beordrar polisen vakterna att flytta på sig och efter en timmes dividerande får musikanten sitta kvar. På den allmänna, offentliga platsen.

Men han får inte spela dragspel får vi veta, för musikanten stör ordningen med sitt dragspel. Jag langar upp kartongen med småpengar och börjar samla in slantar från förbipasserande för att han ska få in det han förlorar på grund av detta kaos. Vi får in ungefär 300 kronor av solidariska, medkännande människor och efter ytterligare en halvtimme ger polisen upp.

Att man ska behöva göra så här för att få rättigheter respekterade är en skam.

Sandra