ANNONS

När min tvåa blev ett palats

ANNONS

Min sambo och jag börjar få trångt hemma. Vi bor i en tvåa med vår dotter och två katter. Hela tiden tvingas man se var man sätter fötterna, så man inte trampar på en leksak eller någons tass.

Så vad ska vi göra? Flytta till större har vi inte råd med. Kanske kan vi möblera smartare. Men om vi vill ha ett barn till? Det skulle aldrig funka.

Så tänkte jag, i min bortskämda bubbla, tills jag var med om ett par grejer som gav lite annat perspektiv på det där med trångboddhet.

Först var det besöket i Fagersjö. Ni kanske läste artikeln eller såg filmen på vår Facebooksida, från de nya modulhusen? Drygt åtta kvadrat är rummen, där vuxna män ska bo i upp till fem år.

Har man flytt från krig är väl det där med bostadsyta en bagatell, kan man så klart tänka. Men ändå – flera år i ett rum där man knappt kan ta två steg utan att slå näsan i en vägg.

Nästa lektion i ödmjukhet fick jag veckan därpå när mina föräldrar hälsade på. De bor i hus och jag bad om ursäkt för hur trångt vi har det. Då tog min far till orda:

– När jag var barn och vi flyttade in till stan, då bodde vi också i en tvåa. Det var mamma och pappa och så var vi åtta syskon.

Tyst svalde jag kaffet.

– Sen fick vi tag på en trea. Men då fick morbror Edvin också jobb i stan. Han och hans fästmö fick flytta in hos oss. De fick ta vardagsrummet.

ANNONS

Lesson learned. Jag bor i en tvåa på 64 kvadrat. Den är ett palats.