Sagan om den orolige Rikfeldt och välfärden

Det var en gång ett land som hette Sverje och som var väldigt fattigt. Men en dag började man bygga landet med pengar som man fick från invånarna. Pengarna användes också för att skapa hjälpande händer där det behövdes – sjuka fick hjälp, många fick utbildning och detta fungerade så bra att landet blev väldigt rikt. Alla var först lyckliga över detta och man hittade på ett ord för det: ”Välfärd”.

Men inte alla var lyckliga. Rikfeldt var en man som var bekymrad. Han förstod att alla de här hjälpande händerna gjorde människorna sjuka, för om man hela tiden får hjälpande händer blir det som om man är barn hela tiden. Man blir inte stor, frisk och stark så man kan stå på egna ben. Han sa att ”sann välfärd var att kunna klara sig själv. Vi behöver en ”ny” välfärd”. Han pratade så bra om det att han vann makten.

Bibliotek togs bort så de med rollator fick extra motion när de gick till de bibliotek som fanns kvar. SL-kort togs bort från dem som levt på sossehjälp så de fick motion genom att gå långa sträckor. Skoltaxi för dem med autism togs bort så att de fick en chans att lära sig åka vanlig tunnelbana. Sjuka fick mindre pengar så att de skulle bli friska fortare. Det hela blev en succé. Folk förstod att den bästa hjälpen var att hjälpa sig själv så att man lärde sig stå på egna ben. Rikfeldt vann igen.

Allt mindre pengar kom från folket och i stället fann de nya vägar till fickorna på dem som hade extra stora fickor. En och annan insändare var ledsen och ville ändra på det hela. Några menade att det här var fel och pekade på forskning som visar att ett samhälle fungerar bättre om vi hjälper varandra. Och var det riktigt snällt det man gjorde mot människor? Men då menade andra att man pratade politik och politik var ju lika omodernt som höga hattar på män.

Och så levde Rikfeldt lyckligt i många år för ingen gjorde något som kunde stoppa honom.