Min lokala hjälte

”Var tog skvallret med grannarna vägen?”

Insändarskribenten saknar kontakten med sina grannar.
Insändarskribenten saknar kontakten med sina grannar.
Att få skvallra en stund på gården i stället för att ses i Facebook-grupper är något som insändarskribenten önskar sig.

Hur ofta stannar vi upp och verkligen pratar med våra grannar? Förr samlades man naturligt på gårdarna; hängde tvätt eller ropade in barn från leken.
Nu när många har tvättmaskin och barnen antingen hänger inomhus eller skjutsas till strikt arrangerade aktiviteter, är det spontana samtalet inte lika lätt att få till.

I Sundbyberg har vi flera lokala Facebook-grupper som avhandlar allt möjligt. Cirkulerar en helikopter över nejden är det bara att gå in i gruppen och vips hittar man information om varför. Vill jag hitta en bra frisör, den bästa pizzan eller skickligaste tandläkaren dröjer det inte många minuter innan svaren börjar rassla in.

När Hesa Fredrik för något år sedan plötsligt tutade vilt en vanlig torsdag, så nog sjutton fick jag svaret på mysteriet minst tio minuter före Text-tv:s information.

En annan grupp fokuserar på gamla Sundbyberg. Människor som bott här i ett halvt sekel har otroligt mycket intressant att berätta. Ofta delar de med sig av foton och minnen från en svunnen tid som känns väldigt avlägsen. Många är ofantligt duktiga på att beskriva sin ofta idylliska barndom och jag liksom längtar tillbaka till en tid jag aldrig ens upplevt.

På något sätt får jag min lokala informationstörst rätt så tillgodosedd genom dessa grupper, men så klart är det inte riktigt samma sak som att skvallra bort några minuter med grannfrun över en kopp kaffe och en hallongrotta.

Otroligt nog såg jag på anslagstavlan i trappen bara
 häromdagen att en syjunta just bildats i föreningen. 
Gissa vem som nyfiket kommer att hänga i dörren på vår första träff?

Jenny Såhk