Slaget vid Stäket var visst en svensk seger

Insändarskribenten ifrågasätter nyupptäckta ryska källor som ger en alternativ bild av Slaget vid Stäket 1719. På bilden en av de bevarade skansarna från slaget på Boosidan av Baggensstäket
Insändarskribenten ifrågasätter nyupptäckta ryska källor som ger en alternativ bild av Slaget vid Stäket 1719. På bilden en av de bevarade skansarna från slaget på Boosidan av Baggensstäket

Det är inte utan att man blir upprörd när man läser artikeln ”Unikt museum öppnar” i Mitt i den 27 maj där det påstås att svenskarna förlorade slaget vid Stäket den 13 juli 1719. Hur kan man komma fram till en sådan slutsats?

Vid tidpunkten härjade en rysk flotta med över 130 galärer och omkring 30 000 man i tre avdelningar i skärgården. De brände och plundrade sju städer, ett antal herrgårdar och säterier. Vetskapen om den ryska styrkan gjorde att Mälaren fylldes med båtflyktingar från huvudstaden och öarna.

Men huvudstaden är försvarad: Östra armén står vid Tuna, flera regementen är utplacerade på andra orter och under Vaxholms fästningskanoner ruvar en hel svensk eskader. Det vet den ryske överbefälhavaren som vid sondering mindre än en månad före angreppet funnit Stäket vara en oförsvarad bakväg till Stockholm.

Det rör sig alltså knappast, som artikeln i Mitt i gör gällande, om ett slumpanfall. Den ryska sonderingen är dock känd av den svenska försvarsledningen och ett antal galärer, befästningar och spärrar har snabbt placerats vid Stäket under ledning av fortifikations- översten Dalheim tillsammans med några hundra män i trådslitna uniformer från östgöta och Södermanlands tremänningsregemente, ett slags hemvärn, bortglömda av proviant- och löneutdelande myndigheter.

Denna trupp fördröjer de överlägsna ryska styrkorna som är minst 10, och kanske 20 gånger så många i antal, till dess Södermanland regemente anländer i ilmarsch från Skarpnäck under översten Rutger Fuchs. Angreppet avvisas. Medan Fuchs blev belönad för sin insats, får varken Dalheim eller hans manskap något erkännande. Vad de gamlingar och pojkar som kämpade och stupade vid slaget gjorde var inget mindre än att rädda huvudstaden från rysk ockupation. I blotta numerär tyder de uppgifter som finns på 400–500 dödade ryssar mot 30–100 svenska soldater. De soldater som stupade fick aldrig se hur deras änkor och barn så småningom kördes bort från de soldattorp de satt på. Det kan vara så att vi i dag talar svenska i detta land på grund av tremänningarna som kämpade vid stäket. Varför inte ge dem det erkännande de förtjänar?

Ur historieforskningssynvinkel finner jag det anmärkningsvärt att så hög tilltro sätts till ”nya” ryska källor som nämns i Mitt i:s artikel, trots vår egen dokumentation kring dessa händelser.

Självklart är det en tumultartad strid som utspelar sig i svår terräng och i mörkret, men faktum och slutresultat kvarstår: En illa utrustad underlägsen trupp avvisar en överlägsen rysk angripare som hotade Stockholm, tillfogar dem mångdubbelt större förluster varpå de drar sig tillbaka. Svenskarna står kvar.

Är inte detta en seger kanske ni kan ha vänligheten att förklara för mig hur en sådan ser ut.

P Gunnarsson.

i närheten av stäket